Lite historia...

Vilka är dvärgarna vi hälsar på? Varför tycker de inte om alver? Och varför bor de i Blå Bergen?

För att förstå måste vi börja från början. I de dagar som var innan Beleriand sjönk under havet, var Ered Luin (Blå Bergen) den östra bergskedjan. I dessa berg fanns två mäktiga dvärgstäder; Nogrod och Belegost. Till skillnad från dvärgarna i Khazad Dum var dvärgarna i Nogrod och Belegost av två andra stammar, och hade inte Durin som anfader.

Dvärgarna i Belegost var mer vänligt inställda till sin omgivning, och handlade med alverna i Ossiriand och Doriath. Dvärgarna i Nogrod var skickligare smeder, men mycket svårare att ha att göra med, och de var mycket girigare än sina bröder i Belegost.

Kung Thingol av Doriath handlade med dvärgarna i Belegost, och de var en stor del i att Menegroth (kung Thingols boning) var så enastående som den var. Thingol tillät också några dvärgar att ta sin boning vid hans hov, även dvärgar från Nogrod.

Därför var det inte konstigt att Thingol vände sig till dvärgarna när han fick både smycket Nauglamir och silmarillen i sin ägo (silmarillen var den som Beren och Luthien stal från Morgoths krona) och ville förena dessa. Dvärgarna från Nogrod blev överväldigade av silmarillen. De dräpte Thingol och stal ädelstenen.

Strax blev de förföljda av Thingols garde, som dräpte alla dvärgar utom två och återtog silmarillen. De två dvärgarna återvände till Nogrod, och berättade sin egen version av historien. Detta resulterade i att Nogrod rustade sin armé och tågade mot Doriath, trots böner om att avstå från Belegost. Dvärgarmén från Nogrod härjade och krigade i Doriath och tog tillbaka Silmarillen, varefter de snabbt vände åter mot Nogrod.

De blev dock upphunna av en armé av alver, människor och enter, och dödade till siste man. Silmarilen kastades i floden Ascar, och ingen dvärg vände åter till Nogrod. Här började den uråldriga fejden mellan alver och dvärgar.

Långt senare när Valar förändrade världen och förvisade Melkor förstördes både Nogrod och Belegost. Deras invånare flydde till Eriador, och blev vandrare och spred sig för vinden. Många av dem hamnade tillslut i Khazad Dum, där Durin regerade. Några av dem vände åter till Blå Bergen, och slog sig ner där.

Efter ännu en lång tid gick Khazad Dum under. Många av de som bodde där flydde till Erebor och Järnåsarna och Grå bergen i norr, men andra fann vägen till Blå Bergen, och slog sig ner bland sina fränder. Detta gav Blå Bergens dvärgar ett uppsving i gruvdrift, men fortfarande var de ansedda som "fattiga" av andra dvärgar.

När sedan Grå bergen föll till drakarna och sedan Erebor föll, flydde många av dvärgarna där till Järnåsarna men en del av dem kom till Blå Bergen och berikade återigen denna dvärgstad.

Och det är här vi befinner oss nu. Blå Bergen är rika på järnmalm, och handeln tjänar dvärgarna väl. Men den hantverkskicklighet som fanns förr är borta. De rustningar och vapen som smids i Blå Bergen är långt ifrån det som en gång smiddes i Khazad Dum och Erebor. De styrs av Thorin II och har en bekvämt liv, men inte så rikt som de önskat. Drömmen brinner fortfarande stark hos dem som minns, både om Khazad Dum och om Erebor.

Det är en blandning av dvärgar som möter oss här, från alla möjliga stammar och från alla väderstreck. Några av dem kan inte förmå sig att sitta still och vänta, utan vandrar till och från andra dvärgstäder. Andra åter sköter handelskaravanerna som går den norra vägen till Järnåsarna. De är skygga och privata, och de släpper helst inte in främlingar.

Att Mithlond överhuvudtaget får komma in och fira Höstgille här beror på att dvärgarna länge haft en bra relation med Mithlond, samt att dam Thengwyn, vid sin upprepade besök, tillslut har lyckats övertyga dem om att detta är en bra idé.